Seinabo Sey

När "Younger" och "Hard Time" slog igenom förändrades något i det internationella musiklandskapet. Det var inte bara låtar som toppade listor, det var en röst som klev in i rummet och tog det i besittning. Seinabo Seys djupa, själfulla klang bar på både auktoritet och skörhet, en pondus och en självklarhet som kändes ofrånkomlig. I efterhand är det svårt att föreställa sig att det kunde ha gått på något annat sätt. Ändå stod det tidigt klart att den kommersiella popens ramar var för trånga. Seinabo Sey har alltid navigerat efter en annan kompass, och på albumet "The One After Me" blev det tydligare än någonsin. Där drogs tempot ned, rösten tilläts sväva i ett mer meditativt rum och ljudbilden öppnade sig mot något större än samtiden: blinkningar till svensk folkmusik, en vevlira som trädde fram ur dimman och melodier som vecklade ut sig långsamt, som om de sökte efter en annan sorts sanning än den omedelbara. Det var en skiva som vågade stanna kvar i det ofärdiga, i det kosmiska sökandet, i mellanrummet mellan då och nu.
+ Visa hela texten